Klockan 10 samlades tre anmälda tappra dykare vi Alviks Strand för att övervinna sina värsta rädslor och tveksamheter för att modigt kasta sig i det kalla vattnet för att besöka det berömda vraket Tore, som bara står Vasa efter i marinarkeologiskt hänseende. De tappra själarna var Magnus, Stina och Carl - alla med efternamnet Ljungq/kvist. Efter bara någon minut dök den första oanmälingen upp. Det var Anders Löwdin, en flyktig bekantskap till Magnus som i sista stund bestämt sig för att följa med. I samma stund som Anders dök upp ringde det på telefonen. Det var Ola och Stephen som glatt meddelade att de var på väg till dykplatsen för att delta. Dykledaren - jag - slet sitt hår och förbannade det faktum att han avbokat den sköna certifikatsexaminatorn Erikssons närvaro vid dykplatsen. Plötsligt hade dyket ändrat karaktär och lite mer riktig dykplanering krävdes.
När Ola och Stephen anslutit hölls dykgenomgång på gräsmattan bakom huset där man brukar gå i. Detta av två skäl. För det första för att minska friktionen med infödingarna i trakten, för det andra för att bänkarna och allt trä på stället var nymålat.
Det visade sig att alla utom en dykare, som vill vara anonym, - Stephen - tidigare hade dykt på platsen. Grundlig genomgång av vrakets utseende och karaktär gjordes ändå. Dykparen fördelade, området avgränsades och några mycket enkla säkerhetsrutiner nämndes. Anders (Rescuedykare för DK Dykvännerna) som inte hade dykt på två år fick dyka med Stina. Magnus dök med Carl, och Ola och Stephen, som skulle öva dekompression, dök med varandra.
Stina och Anders dyk blev enligt deras utsago ett trevligt sådant. Såväl Tore som segelbåten en bit bort besöktes. Anders fick en lyckosam avrostning. Magnus och Carls dyk gick också bra, och var ett mycket trevligt dyk, med gös, kaffepanna och noggrann hyttkoll som höjdpunkter. Ola och Stephens dyk var tydligen också trevligt, men de rackarna gick över tiden så den ansvarsfulla dykledaren skickade i en ytbärgare, Carl, för att rycka i deras dekokorvar. När Carl var nästan framme kom det försenade dykparet upp och Carl kunde ägna sig åt att rädda den plastflaska han tidigare tappat istället.
Lyckliga och glada gick majoriteten av dykarna på en multinationell köttlangningskedja för att bli födda. minoriteten åkte direkt hem, de såg också nöjda och glada ut.
Snipp snapp snut, så var dyket slut.
Magnus