En solig söndagmorgon samlades ett ansenligt antal dykare på KTH för att, med Henning som organisatör, bege sig till det isfria Nacka Standsvraket. Väl framme vid den lilla ängen vid stranden visade det sig att det var fler än vi som ville dyka... Flera andra gäng var där, men det fanns plats för alla.
För många var det (antar jag) ett dyk bland många andra. För undertecknad, som i månader har försökt att bearbeta sin vrakskräck, var det en speciell dag. Det var dags för mitt första riktiga vrakdyk! :-)
Vi började organisera in oss i dykpar, och det var ganska givet att jag skulle dyka med den ende av mina "vrakterapeuter" som var närvarande: Henning. Dykparen gjorde sig redo, och de första som kom upp berättade att det var ovanligt ljust och bra sikt!
Så småningom var det vår tur. Vi vadade ut bland isflaken i viken (mkt praktiska att sitta på då man tar på sig fenorna!), ytsimmade lite och gick ned och letade reda på röret, från vilket det går en lina till vraket. Först var jag jättebra avvägd. Tre minuter senare var jag helt plötsligt inte det längre och flöt upp som en kork och höll på att tappa fenorna. Henning kom efter och drog åt mina fenremmar lite till.
Vi började om. Denna gång gick det bättre och vi kom i god ordning fram till vraket. Vraket var på sitt bästa (?) humör: det var verkligen mkt ljust och sikten var säkert minst 4 m. Vi lyste och klappade lite på det och simmade längs skrovet och tittade lite över kanten. Vi simmade bort till aktern och tittade på rodret. Sen vände vi och simmade tillbaka längs skrovet. Jag tyckte mig ha funnit en ny vän. En stor, snäll och inte alls slemmig båt... :)
Jag firade mitt lyckliga vrakmöte med att bjuda först Henning och sen de andra på äppelkaka. Vi hade ett skönt ytintervall i solen på bryggan. De flesta tyckte att det räckte med ett dyk, speciellt de dykare vars dräkter läckte. Henning, jag och Dan Mehlqvist bestämde oss dock för att göra ett nytt försök.
Dan och jag hade parlina medan Henning dök i närheten med sin stora lampa. Denna gång började vi med att simma till Pettersonbåten. Dan tog det lungt och fint och visade i god tid när vi var framme vid vraket. Det var en mkt snäll och fin liten båt, som jag skrev mitt namn på medan Dan och Henning hejade på och jublade. Jag vågade t o m mig på lite enklare penetreringsövningar i form av att sticka in huvet genom ett fönster... :)
Sen följde vi linan till stora vrakets akter, som Dan och Henning visade i god tid så att jag slapp bli rädd... :) Denna gång simmade vi på däck-sidan av vraket och tittade ned i lastrum, på mast och bom och diverse bråte. Lekte med en kikare som hängde på en stång... Fantastiskt vad roliga de enklaste saker kan bli under vattnet!
Vi simmade runt fören och jag hittade två små skorvdjur på botten. Därefter följde vi skrovet tillbaka, upp till pipelinen och hemåt mot stranden.
Efter dessa kalasdyk känner jag mig nu vänligt inställd till vraken och vill gärna besöka fler av samma sort!
Om någon undrar kan jag berätta att Henning delegerat dykrapportskrivandet till mig.
Tack till alla för en fin dykdag! Ett speciellt stort tack vill jag rikta till mina vrakterapeuter och mina parkamrater! Bra jobbat! :-)
Carolin